Viborgs slott och fästning
Den var svensk i över 400 år, staden Viborg. Grundades av Torgils Knutsson så tidigt som 1293 när bråken med de ryska furstarna i främst Novgorod tog fart. Konflikterna handlade om dominans över finska områden och om handeln ut mot Östersjön. Fästningen som man byggde här var genom många århundraden Sveriges bålverk mot ryssen. Under senmedeltiden var den rikets främsta näst efter Stockholm. Och Torgils Knutsson står den dag som är fortfarande staty här i gamla Viborg.
Vid freden i Nystad 1721 tillföll staden Ryssland och förblev rysk ända tills Finland avskildes från Sverige och blev storfurstendöme under Ryssland 1809.
Torgils Knutsson
Två år därefter fick storfurstendömet de gamla finska områdena tillbaka, även Viborg, som sålunda återigen administrativt kom att höra till Finland. Många svenskar bodde ännu kvar och administrationen var i stor utsträckning svensk. Så gott som alla offentliga handlingar skrevs på svenska. En hovrätt inrättades 1839 och den verkade också på svenska. Under senare delen av 1800-talet utgavs samtidigt tre svenska tidningar. Läs här i Wiborgs Tidning t.ex. om attentatet mot tsar Alexander II 1881. Wiborgs Nyheter utgavs ända till 1939. Det sista numret trycktes samma dag som Sovjetunionen anföll. Några av svenskarna från den tiden lever dock fortfarande och ger ut en kopia av tidningen i Helsingfors en gång om året. De arkiv som fanns i Viborg flyttades till Helsingfors när Sovjetunionen anföll.
Från självständigheten 1917 och fram till kriget mot Sovjetunionen 1939 växte Viborg snabbt ekonomiskt och befolkningsmässigt. Man drog nytta av Saima kanal, som blev klar redan 1856 och som löper från Villmanstrand ner till Viborg ut i Finska viken, för transporter av främst timmer. Järnvägen Helsingfors-St Petersburg som drogs över Viborg 1870 bidrog ännu mer till handel och samfärdsel. År 1939 var man näst största stad i Finland med 86 000 invånare.
Kriget var en svår tid. Staden förlorades till ryssarna 1940 vid krigsstilleståndet, återtogs 1941 under fortsättningskriget, men förlorades igen slutligen 1944 efter utomordentligt hårda strider i och runt Viborg.
På flykt västerut
Svenska frivilligkompaniet, som ingick i svenskspråkiga finska IR13, deltog här i de förbittrade striderna vid Tali-Ihantala ca 1 mil nordost om Viborg. Lyssna här på finske krigsreportern Rolf Simbergs reportage från en plats nära Viborg natten den 12 juli 1944, då striderna börjar avta.
De som var kvar efter evakueringarna flydde nu från sina hus och gårdar, med boskap och bohag, till det tunga efterkrigstidens Finland. Sovjetarmén tågade in och ett sönderskjutet och folktomt Viborg blev Выборг. Sovjetmakten, hätsk, stursk och misstänksam mot allt och alla, förvandlade det nordiskt sköna Viborg. Det som varit en livlig sjö- och handelsstad med ett kulturliv värt namnet och med arkitektur av Eliel Saarinen och Alvar Aalto blev tyst och slutet. Tigande, ekande gator där bara militärfordon hördes bryta tystnaden. Mycket var förött och ännu mer lämnades åt sitt öde – de gamla kulturbyggnaderna, kyrkorna, den gamla begravningsplatsen. Man ville inte visa att stadens ursprung var svenskt, eller för den delen finskt. Gravstenarna lutade och föll och gräs och buskar växte höga. Den förfallna kyrkogården kan ännu ses på vänster sida innan du kommer in i staden från finska gränsen.
Först när Sovjetunionen föll samman fick Viborg en ny chans. Långsamt, långsamt kunde man se förändringar. Jag minns hur en rysk-ortodox kyrka längs vägen modigt satte upp en jätteskylt där det stod:” Kristus är uppstånden!” Det var en ny tid. Gränsen mot Finland öppnades och handel tilläts, nya inkomstkällor kom till för de boende. Infrastrukturen förbättrades, reseföretag växte fram, nya hotell etablerades. Och det välkända Runda tornet, som Gustav Vasa lät bygga till stadens försvar blev – restaurang. Besöksnäringen med kringverksamheter gjorde pengar. Redan 1996 var antalet turister uppe i 600 000 på årsbasis.
Runda Tornet från Vasa-tiden blir restaurang
I augusti 1993 firades officiellt stadens 700-årsdag. Äldre hus och kulturbyggnader började renoveras. Alvar Aaltos unika biblioteksbyggnad, som ingår i UNESCO: s lista över världskulturarv, började restaureras. Viborg började åter bli en skärningspunkt mellan olika nationella och andliga kulturer. Kontakterna med särskilt Finland, Norge och Sverige utvecklades. År 1996 nådde staden 81 000 invånare, inte långt från förkrigssiffran 86 000.
Och svenskt snus (снюс) började åter säljas i affärerna. Kan man kanske tala om en försoningsprocess? Nja, inte riktigt. Läs om byggfusk, rättsröta och försvunna miljoner i Vem ska rädda Viborg?
Kjell JO's Blog 